I januari 2026 redovisade Inspektionen för vård och omsorg en riktad tillsyn av tio privata vårdgivare som erbjuder neuropsykiatrisk vård till barn. Samtliga granskade verksamheter uppvisade brister. Resultatet väcker viktiga frågor om diagnostik, behandling, betalningsmodeller och patienternas trygghet.
Vad är det IVO faktiskt har granskat?
IVO har granskat tio vårdgivare som erbjuder privatfinansierad neuropsykiatrisk vård av barn. Tillsynen omfattade bedömningar, utredningar och behandlingar. Myndigheten använde bland annat patientjournaler, intervjuer med vårdnadshavare och inspektioner där personal och ledning deltog. Granskningen genomfördes vid verksamheter i Stockholm, Göteborg och Örebro, men vissa av vårdgivarna erbjuder tjänster till familjer i stora delar av landet. Resultatet presenterades i rapporten den 30 januari 2026. Det är viktigt att redan här slå fast vad urvalet betyder: tio verksamheter har granskats, inte alla privata mottagningar i Sverige. När IVO säger att brister fanns i samtliga gäller detta de tio utvalda vårdgivarna. En journalistisk artikel bör inte utvidga slutsatsen till en hel bransch utan ytterligare underlag.
Brister redan vid den första bedömningen
Enligt IVO saknades i flera fall tillräcklig kartläggning av barnets livssituation vid den initiala bedömningen. Det kunde exempelvis röra somatisk hälsa, tidigare erfarenheter av våld eller trauma och andra möjliga förklaringar till svårigheterna. En neuropsykiatrisk utredning behöver sätta symtom i ett sammanhang. Svårigheter med koncentration, aktivitet eller känsloreglering kan ha olika orsaker och samtidigt förekomma tillsammans med andra tillstånd. Därför är en bred kartläggning viktig för att vården ska kunna göra en välgrundad bedömning. Om information saknas finns risk att behandlingen inte svarar mot barnets verkliga behov. Men det är inte samma sak som att en viss diagnos automatiskt är fel: varje ärende måste bedömas utifrån sitt underlag.
Diagnossättningen måste kunna motiveras
IVO beskriver brister i hur diagnoser dokumenterats och motiverats. I ett av fallen hade ett barn enligt myndigheten fått adhd-diagnos trots att alla diagnostiska kriterier inte var uppfyllda, utan att detta förklarades närmare. En diagnos kan få långvariga konsekvenser för hur barnet, familjen och olika verksamheter förstår barnets behov. Därför behöver bedömningen vara transparent, grundad på relevanta uppgifter och möjlig att följa i dokumentationen. En mottagning bör också kunna förklara vilka differentialdiagnostiska överväganden som har gjorts. Det räcker inte med att en familj betalar för en utredning och får ett dokument med en slutsats. Vägen fram till slutsatsen är en viktig del av patientsäkerheten och av förtroendet för vården.
Läkemedel får inte bli den enda lösningen av slentrian
Myndigheten fann fall där adhd-läkemedel satts in som första eller enda insats i strid med nationella riktlinjer och rekommendationer. I vissa fall saknades dessutom tillräcklig kartläggning av ärftlighet för hjärtsjukdomar, eller kontroller av vikt, längd, puls och blodtryck. Det är en viktig patientsäkerhetsfråga eftersom uppföljning och bedömning av risker behöver anpassas till behandlingen. Rapporten innebär inte att läkemedelsbehandling vid adhd generellt är felaktig. För många patienter kan läkemedel vara en värdefull del av vården när de ordineras och följs upp korrekt. Kritiken gäller hur bedömning, behandling och kontroll utförts i de granskade verksamheterna. Att skilja på metodens möjliga nytta och brister i genomförandet är avgörande.
Skolan glöms ibland bort
En neuropsykiatrisk utredning ska inte enbart resultera i ett dokument hemma hos familjen. Barnet kan behöva stöd och anpassningar i skolmiljön, och information från utredningen kan därför vara viktig i rätt sammanhang. IVO beskriver att två av de tio granskade verksamheterna hade brister i återföringen av utredningsresultat till förskola eller skola. I vissa fall erbjöds inte en sådan återföring, eller så genomfördes den inte trots samtycke. En verksamhet tog extra betalt för den delen, vilket enligt IVO tycktes ha påverkat familjers val. Det illustrerar hur en prismodell kan få betydelse för vad barnet faktiskt får efter utredningen. Samverkan måste samtidigt ske med respekt för integritet och gällande samtycken.
Varför väljer familjer att betala själva?
IVO lyfter fram att många föräldrar berättade om långa väntetider inom offentligt finansierad vård. För vissa blev privatfinansierad utredning en väg till snabbare kontakt när barnet hade svårigheter som påverkade familjen och vardagen. Det innebär att granskningen också väcker frågor om tillgänglighet i den offentliga vården. Om föräldrar upplever att de måste betala stora summor för att barnet ska bli bedömt uppstår risk för ojämlikhet. Men privat finansiering är inte i sig ett bevis på låg kvalitet, och offentlig finansiering garanterar inte alltid god tillgänglighet. Båda frågorna behöver granskas var för sig: får familjen hjälp i tid, och håller den vård som erbjuds tillräckligt hög kvalitet?
Kvalitet kan inte mätas enbart i antal utredningar
En vårdgivare som gör många utredningar kan uppfattas som effektiv, men antalet avslutade ärenden säger inte allt om kvaliteten. En noggrann bedömning kan kräva flera professioners insatser, information från olika miljöer och ett genomtänkt samtal med barnet och familjen. Om ersättningssystem eller affärsmodeller premierar snabb genomströmning kan det finnas skäl att undersöka hur detta påverkar den medicinska processen. Det går dock inte att utgå från att ett visst pris eller en kortare tidsåtgång innebär bristfällig vård utan att granska detaljerna. Transparens om utredningens innehåll, vilka professioner som medverkar och hur behandlingen följs upp är därför viktig för familjer som jämför alternativ.
Vad kan föräldrar fråga före en utredning?
Familjer som överväger en utredning kan be vårdgivaren beskriva hur den första bedömningen går till, vilka uppgifter som samlas in och hur alternativa förklaringar till symtomen undersöks. Det är också relevant att fråga hur barnet själv får komma till tals, hur resultaten återförs och vad som ingår i priset. Om läkemedelsbehandling kan bli aktuell bör vårdgivaren kunna förklara vem som ansvarar för medicinsk bedömning och uppföljning. Frågorna ersätter inte professionell bedömning och ska inte användas för att föräldrar ska behöva agera medicinska kontrollanter. Men tydlig information är en rimlig förväntan och kan hjälpa familjer att göra genomtänkta val i en svår situation.
Vad innebär tillsynsresultatet för barn med adhd?
Barn med adhd eller andra neuropsykiatriska svårigheter behöver få sina behov tagna på allvar. Rapporten bör därför inte leda till att familjer skäms över att ha sökt utredning eller avstår från stöd som barnet behöver. Kritiken gäller vårdgivares skyldigheter och kvaliteten i vissa processer, inte barnens rätt till hjälp. Om en familj känner oro efter en genomförd utredning kan det vara klokt att begära en förklaring av den ansvariga mottagningen och vid behov rådgöra med vården om nästa steg. Bedömningar kan behöva kompletteras, men detta avgörs individuellt. En viktig princip är att barnet inte ska få bära konsekvenserna av brister i organisation eller dokumentation. Patientsäkerhet är vårdgivarens ansvar.
Så skiljer man myndighetens fynd från tolkningar
Tillsynens mest uppmärksammade slutsats är att alla tio granskade verksamheter hade brister. Det är ett tydligt och allvarligt resultat. Men en seriös redaktion behöver samtidigt redovisa urvalets storlek, vilken vård som omfattades och vilka typer av brister som faktiskt dokumenterats. Om nya uttalanden eller politiska förslag görs med anledning av rapporten måste de skiljas från IVO:s egen bedömning. Man bör inte heller kalla artikeln för en egen granskning om den enbart bygger på myndighetens rapport. Deppig.se kommer att vara noga med denna uppdelning och att efterfråga kommentarer från berörda verksamheter om specifik kritik senare ska riktas mot dem.
Vad bör hända efter rapporten?
IVO uppgav i samband med publiceringen att myndigheten planerade att följa upp vårdgivarnas redovisningar av åtgärder under våren 2026. En sådan uppföljning kan visa om konstaterade brister har åtgärdats, men det är viktigt att kontrollera resultatet innan man skriver att problemen har försvunnit. Framtida bevakning bör därför undersöka både efterlevnaden av kraven i privat vård och familjernas möjlighet att få hjälp i offentligfinansierade system. Den större samhällsfrågan gäller hur barn får tillgång till säker, ändamålsenlig vård oavsett familjens ekonomi. IVO:s rapport ger ett tydligt underlag för den debatten, men svaren kräver fler uppgifter än en enda tillsynsinsats.
Primärkälla
IVO: Granskning av privatfinansierad neuropsykiatrisk vård av barn – rapport 30 januari 2026.
