Allt fler personer med psykiska funktionsnedsättningar får stöd av personligt ombud, men samtidigt ökar köerna. I två kommuner kan väntetiden uppgå till ett år. En ny genomgång av Socialstyrelsens lägesrapport väcker frågor om hur stödet ska räcka till – och vem som tar ansvar när flera myndigheter är inblandade.
Fler får hjälp – men fler verksamheter har kö
Under 2025 fick 10 561 personer stöd av personligt ombud, enligt de uppgifter från Socialstyrelsens lägesrapport som Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) redovisade den 27 oktober 2026. Det är 313 fler än året före. Samtidigt ökade andelen verksamheter som uppgav väntetider från 54 till 64 procent. Det betyder att det inte räcker att se till hur många personer som får stöd: tillgängligheten för den som står i begrepp att söka hjälp är också en central fråga.
Uppgifterna beskriver andelen verksamheter med väntetider, inte att 64 procent av alla sökande personligen står i kö. Den skillnaden är viktig. Statistiken kan peka på ett växande kapacitetsproblem utan att ensam ange hur lång väntetiden är för varje sökande eller hur stora skillnaderna är mellan enskilda kommuner. NSPH uppger dock att väntan i två kommuner kan uppgå till ett år, vilket illustrerar hur allvarliga situationer kan uppstå lokalt.
Vad är ett personligt ombud?
Personligt ombud riktar sig till människor med psykiska funktionsnedsättningar som behöver stöd för att få vardagen och kontakterna med samhällets olika aktörer att fungera. Ombudet kan bland annat hjälpa den enskilde att förbereda och följa upp kontakter med vården, kommunen och myndigheter samt tydliggöra vilket stöd personen behöver. Ombudet arbetar på individens uppdrag, vilket skiljer rollen från en handläggare som fattar myndighetsbeslut.
Det är alltså inte fråga om en ersättning för psykiatrisk behandling, socialtjänstens bedömningar eller Försäkringskassans handläggning. Ombudet ska i stället kunna göra det lättare för personen att få sin sak prövad, förstå sina alternativ och hålla ihop kontakter som annars kan bli svåra att överblicka. Information hos 1177 beskriver också stödet som kostnadsfritt, men utformningen och tillgången varierar mellan kommuner.
Just den fristående rollen är central. När en person behöver föra sin talan inför flera verksamheter kan det ha betydelse att stödet inte samtidigt ansvarar för besluten som berör personen. NSPH efterlyser därför ett tydligare regelverk och lyfter risken för oklara roller om samma person förväntas vara både ombud och handläggare.
38 kommuner saknar verksamhet
Under 2025 erbjöds personligt ombud i 252 av Sveriges 290 kommuner, fördelat på 116 verksamheter. Det innebär att 38 kommuner saknade denna typ av verksamhet. Samtidigt minskade omfattningen av ombudstjänster med två heltidstjänster till 324,5. Det går inte att utifrån de siffrorna dra slutsatsen att varje kommun som har verksamhet också har tillräcklig bemanning. Inte heller visar totalsiffran hur bemanningen står i relation till befolkning, vårdbehov eller geografiska avstånd.
Skillnaden i tillgång väcker en principfråga: ska möjligheten att få hjälp med komplicerade myndighetskontakter i så hög grad bero på bostadsort? Den som har svårt att ringa, skriva ansökningar, passa telefontider eller förstå flera parallella processer kan redan ha en betydande belastning. Om ett personligt ombud saknas lokalt kan det vara just den personen som får det svårast att hitta en annan väg framåt.
Att kommuner erbjuder olika lösningar är inte i sig bevis för att något enskilt beslut är felaktigt. Men när en nationell sammanställning samtidigt visar frånvaro av verksamhet i 38 kommuner, minskad total bemanning och en större andel verksamheter med köer finns det sakliga skäl att begära en tydligare uppföljning av tillgång och behov.
Myndighetskontakterna är en återkommande svårighet
Enligt NSPH:s sammanfattning är kontakten med myndigheter en av de vanligaste anledningarna till att människor söker ett personligt ombud. Även ekonomiska svårigheter, bostadsproblem och behov av stöd i kontakten med hälso- och sjukvården framträder. Ombudens rapportering av så kallade systembrister återkommer dessutom till problem med samverkan mellan socialtjänsten, vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Det handlar om ett välfärdssystem där varje enskild organisation kan ha ett tydligt formellt uppdrag, samtidigt som personen som behöver stödet måste hantera konsekvenserna när kontakterna inte fungerar tillsammans. En vårdkontakt kan behöva samordnas med en ekonomisk ansökan, en rehabiliteringsplan eller ett möte med kommunen. Om information eller ansvar faller mellan aktörer kan den enskilde bli den som får påminna, förklara och börja om.
Det är viktigt att skilja mellan dokumenterade återkommande brister och antaganden om varför de uppstår. En rapport om systembrister visar inte automatiskt att varje myndighet bryter mot regler eller att varje handläggare agerar fel. Den visar däremot att det finns hinder som behöver studeras och bemötas på organisationsnivå, snarare än att läggas på enskilda personer som redan befinner sig i en utsatt situation.
Ekonomisk utsatthet gör köerna mer kännbara
En person som har stabil ekonomi, ett stort socialt nätverk och tillgång till praktisk hjälp kan lättare kompensera för långa handläggningstider eller svårbegripliga processer. För någon som samtidigt lever med psykisk funktionsnedsättning, ekonomiska bekymmer och osäkert boende kan motsvarande väntan få helt andra följder. Det innebär inte att varje kö automatiskt leder till en skada, men det motiverar att väntetider bedöms utifrån behov och konsekvenser, inte bara som administrativa mått.
NSPH har i sitt yttrande varnat för att förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen kan öka behovet av stöd från personliga ombud. Det är organisationens bedömning och en risk som bör följas upp, inte ett redan fastställt utfall av framtida reformer. För att kunna avgöra hur behoven förändras behöver man bland annat följa antalet nya kontakter, skälen till att människor söker stöd och hur lång tid det tar innan ett ombud faktiskt kan börja arbeta med ett uppdrag.
Vem ska upptäcka och rätta systembrister?
En särskilt betydelsefull del av lägesbilden är att flera av de problem ombuden rapporterar verkar likna tidigare års iakttagelser. Det väcker frågor om återkopplingen mellan den som ser problemen och den organisation som har mandat att förändra rutiner. Om en återkommande brist dokumenteras år efter år men inte leder till tydligt ansvar, uppföljning eller förbättring riskerar rapporteringen att förlora sitt praktiska värde.
NSPH föreslår en mer enhetlig modell för att rapportera systembrister och få återkoppling om vilka åtgärder som vidtas. Det är ett konkret förslag, men det behöver granskas utifrån hur arbetet skulle organiseras, vem som skulle ta emot uppgifterna och hur personuppgifter skyddas. En rapporteringsmodell löser inte automatiskt problem med bemanning, samordning eller tillgänglighet. Den kan däremot göra det lättare att se om konkreta problem faktiskt får en mottagare och följs upp.
Fler frågor än svar om finansieringen
För 2026 finns enligt Socialstyrelsens information 176 miljoner kronor att fördela genom statsbidrag till ombudstjänster. NSPH välkomnar en höjning av anslagen men anser att resurserna behöver stärkas ytterligare. Här krävs en nyanserad diskussion: högre anslag kan förbättra förutsättningarna, men det är inte säkert att en anslagsökning ensam leder till kortare köer överallt.
För att bedöma vad pengarna åstadkommer måste det också gå att följa hur många tjänster som finansieras, om fler kommuner erbjuder verksamhet, hur många personer som får stöd och om väntetiderna faktiskt minskar. Även rekrytering, lokala prioriteringar och hur uppdraget avgränsas kan påverka utfallet. Det behövs därför både en diskussion om resurser och en diskussion om hur verksamheten organiseras.
Tre avgörande frågor att följa framöver
För det första behövs bättre insyn i vilka kommuner som saknar personligt ombud, hur behoven där ser ut och vilka alternativ som erbjuds. För det andra behöver väntetider redovisas så att man kan skilja mellan att en verksamhet har någon form av kö och att en person riskerar att vänta många månader. För det tredje behöver de systembrister som ombuden identifierar kopplas till ansvariga aktörer och konkreta uppföljningar.
Det vore också värdefullt att få veta hur personerna som själva söker stödet upplever tillgängligheten. Antalet genomförda uppdrag är viktigt, men visar inte hela bilden av dem som väntar, avstår från att söka eller inte känner till att stödet finns. För en rättvisande analys behöver administrativa uppgifter därför kompletteras med erfarenheter från användare och med en genomgång av regionala skillnader.
Deppig.se:s analys: stödet måste mätas från den enskildes perspektiv
Socialstyrelsens sammanställning och NSPH:s reaktion ger tillsammans en tydlig anledning att granska personliga ombuds förutsättningar. Fler fick stöd 2025, men en större andel verksamheter rapporterade samtidigt väntetider och 38 kommuner saknade verksamhet. Uppgifterna räcker inte för att bedöma kvaliteten i varje kommun eller slå fast en enda bakomliggande orsak. De räcker däremot för att motivera konkreta frågor till beslutsfattare.
Det avgörande är inte bara hur många som får ett personligt ombud på pappret, utan om den som behöver stödet kan få kontakt i tid, om hjälpen är självständig och om problemen som upptäcks faktiskt leder till förbättringar. När flera offentliga system möts i en människas vardag får samordning inte bli ännu ett arbete som den mest utsatta ensam förväntas utföra.
Källor och läsanvisning:
Socialstyrelsen: Lägesrapport om verksamhet med personligt ombud, bidragsår 2025 (publicerad 18 september 2026).
NSPH: Yttrande över Socialstyrelsens lägesrapport (publicerat 27 oktober 2026). Siffrorna och flera problemformuleringar ovan återges enligt denna sammanfattning av myndighetsrapporten; NSPH:s rekommendationer är organisationens egna.
Socialstyrelsen: Statsbidrag till verksamhet med personligt ombud (information om 2026 års fördelning).
1177: Personligt ombud för dig med psykisk funktionsnedsättning (regional information för Skåne; detaljer kan skilja sig mellan kommuner).
